Välj en sida

Så var jag äntligen på väg. Det var i början av februari 2001. Jag hade hostat mig igenom julen. Enligt läkarna hade jag fått vatten i lungsäcken och det bara några veckor innan jag skulle till Ryssland. Givetvis skulle lite vatten på fel ställe inte få hindra mig att åka till Ryssland så jag åkte iväg trots förmaningar. På Finlandsfärjan låg jag kvar och väste i hytten medan de andra nyfunna vännerna festade några däck ovanför. De skulle alla till Sankt Petersburg, förutom en kille från Karlstad. Han var också den ende som kom ner och tittade till mig där jag låg utslagen. Han såg det som sin plikt, sluddrade han och berättade att hans pappa var läkare. Av den anledningen kunde värmlänningen också ge olika tips på hur jag skulle bli frisk. Huvudtipset gick ut på att dricka vatten upp-och-ner. Han hade även andra råd att ge för han var mer Rysslandserfaren och hade redan tillbringat ett halvår i Sankt Petersburg. Nu skulle vi båda studera på det enorma Moskvas statliga universitet, MGU. Framme i Helsingfors steg vi två på nattåget mot Moskva. Där på järnvägsstationen i Helsingfors är det som om en bit Ryssland rullar in och försvinner flera gånger om dagen.

När vi kom fram till Moskva på morgonen stod en man med skärmmössa och teve-glasögon och väntade på oss på perrongen. Han såg ut som en sådan där sovjetisk farbror som börjar bli alltmer utrotningshotad. Kanske stod våra namn på skylten, eller universitetets, jag vet inte så noga för det var Karlstadskillen som tog täten. Han hade varit med förr. I nertrampad snö gick vi fram till den Vaz 2104, det vill säga en Lada kombi, som skulle ta oss till universitetet. Min läromästare pratade på med farbrorn. Jag förstod inte hälften, men jag noterade att han ofta sa to est (то есть) vilket ungefär betyder «det vill säga». Det lät världsvant och bra.

Så nådde vi det stora universitetet. Jag hade en sådan där enorm resväska i plast som väger mer än själva innehållet. Jag tittade upp över muren och förstod att Stalin minsann inte knusslat när han grundade Moskvas statliga universitet. Som en gigantisk bröllopstårta ligger det och breder ut sig invid Sparvbergen. För att komma in på universitetsområdet, som på de flesta viktigare byggnader i Moskva, var man tvungen att gå igenom en vaktkur. Här kommer man förbi bara om man har ett så kallat propusk, som betyder passerkort ungefär. Detta är ett av ryskans mest användbara ord. Inne i denna bröllopstårta skulle vi bo och det satt vakter inte bara vid huvudingången utan också i vår flygel och uppe på vår våning och på många andra ställen i bygget. Alla ville de titta på våra propusk.

Jag blev anvisad ett litet, litet rum med en kort och hård säng med en tunn filt och ett skrivbord. Man delade toalett och bad med den som bodde i rummet bredvid. Från fönstret blåste det in, och utrymmet mellan fönsterglasen kunde man använda som kylskåp, upplyste killen från Karlstad. Tillsammans gick vi sedan till den stora matsalen i källaren. Där luktade det unket. Jag minns inte exakt vad det var vi åt, kanske var det kött på kievskt vis, det vill panerad kyckling eller bara något ospecificerat kött, med ett hål i mitten. När kniven kommer till mitten av biffen rinner det ut litervis med smält smör. Kanske inte riktigt så mycket, men det känns så.Tur att vi hade djupa tallrikar. Jag tittade på min tallrik, det hårda brödet i min hand och på den sunkiga matsalen.

«Det var inte så gott det här», sa jag och sökte medhåll från mitt mer erfarna sällskap.

«You’d better get used to it», svarade han överlägset. Alla ni som har blivit avsnoppade av någon som tar till engelska med värmländsk brytning vet hur det hugger till i själen. Ibland blir det ett sätt att överleva att klaga på tredje part, i det här fallet den ryska matsalen, det är liksom ett sätt att öka sammanhållningen mot en hotande omgivning, men Karlstadskillen hade aldrig vett att hålla med. Samtidigt hade han rätt i sak, det var bara att vänja sig.

Den majestätiska huvudbyggnaden var verkligen imponerande utifrån men inte lika tjusig inuti. Det var som en spindel med fyra ben och det var lätt att förirra sig och inte veta i vilken flygel man är. Det såg likadant ut överallt. Det var som egen värld. Där fanns affärer, läkare, apotek, post, bank och lärarbostäder. I varje korridor där det bodde studenter fanns det en dezjurnaja, en dam som kontrollerar passersedel på alla som kommer in genom hissdörren och ser till att det är tyst på kvällen. Men vi lyckades ändå att fira några födelsedagar, bland annat min egen, redan den första helgen. Med eleganta ryska tårtor och vodka firade vi. På våningen bodde några världsvana svenskar som redan hade tillbringat ett halvår i Ryssland. De visste allt om världen, livet och Ryssland. Det fanns även en massa amerikaner och några japaner, fransmän, kineser och engelsmän på våningen. Ett par ryssar hade också hamnat där. Rummen var placerade två och två. Till varje par rum hörde en liten gemensam farstu samt bad och toalett som man delade med sin granne. Min granne var japan. Han var artig till en början men han slutade hälsa efter att jag hade glömt min väckarklocka inställd på klockan sju och sedan rest bort i flera dagar.

På måndagen efter ankomsten var det dags att börja språkundervisningen som hölls av en urgammal dam med håret i knut. En av mina första övningar på rysklektionen på MGU gick ut på att placera in nationaliteter efter karaktärsdrag. Tyskar var punktliga och afrikaner var musikaliska. Även om afrikaner strängt talat inte är någon nationalitet kunde man bara glädja sig åt att de använde ordet afrikaner. I den svenska grammatiken för ryskspråkiga som nyss hade utarbetats fanns «negrer» med som en beskrivning av ett ovanligt fall för tredje substantivgruppens pluraländelse med –er. Ryssar är inte så finkänsliga utan pratar gärna om olika raser och olika folks egenheter utan att tycka att det är det minsta konstigt.

Undervisningen försiggick på åttonde våningen i ett ganska anskrämligt 70-talsbygge, alltså inte i den majestätiska huvudbyggnaden. I trapphuset stod studenter och lärare och rökte, så det var som att gå upp genom en skorsten. Undervisningsrummen var små för byggnaden hade från början varit tänkt att bli hotell. På förmiddagarna gick jag på lektioner och på eftermiddagarna var jag fri att göra vad jag ville. Det fanns mycket att upptäcka.

 

Detta är ett utdrag ur Sill i päls av Kristoffer Lieng.