Select Page

Översättningssvenska: Jag korsar fingrarna!
Svenska:
Jag håller tummarna!

Det här exemplet minns jag från min barndom. Jag såg på ett avsnitt av Familjen Flinta (The Flintstones) nån slö vårdag hos pappa (han hade minsann parabol). Att korsa fingrarna är en klassisk handgest för att önska någon tur i större delen av den kristna världen. Men i Sverige och en handfull andra europeiska länder håller vi tummarna istället, så en bra lokalisering anpassar förstås den här frasen till vår kultur. Tyvärr rör det sig fortfarande om tv och inte en bok, och nu skulle jag uppleva kulturkrocken från framsätet. Betty Granit ska önska någon lycka till, så hon säger ”Jag håller tummarna!” på ren svenska – och korsar fingrarna i bild. Det var kanske första gången i mitt liv jag verkligen fick syn på en översättning, och jag formligen slets ut ur inlevelsen. Och se vart det ledde! Nu står jag här och hånar hårt arbetande översättare som ställs inför svåra beslut. Jag menar, vad skulle den stackaren ha gjort, direktöversatt en fras för en handling som ingen svensk sjuåring förstår? Nej, det här är inget hån, utan en hyllning. Eftersom Betty trots gesten sade ”Jag håller tummarna” så förstod jag hennes avsikt och lärde mig samtidigt att i andra länder så korsar man fingrarna istället för att hålla tummarna. Det här uppryckandet blev ju väldigt lärorikt! Sedan dess har jag fått många uppryckanden i förvånansvärt okyrkliga sammanhang, men ett annat som sticker ut lite extra i minnet är när Peter Griffin i Family guy ska improvisera ihop ett namn för att inte avslöja sig. Han gör som alla språklärare gör, och ser sig omkring i rummet för att hitta inspiration. Han får syn på en ärta på en tallrik, så han stammar fram pea; han ser någon gråta, så han drar till med tear; han ser en grip som lägligt nog flyger förbi, så han säger griffin. ”Yeah, Peter Griffin. Aw crap.”

Hur löser man som översättare den mardrömmen? Tja, den svenska undertextaren beslutade sig för att helt enkelt skriva stammandet på engelska, med svenska direktöversättningar i parentes. Förmodligen efter att ha kastat händerna i luften så hårt att det blev orkan i Australien. Jag fruktar den naturkatastrof jag kommer orsaka den dag jag får en liknande text.

Översättningssvenska: Nej.
Svenska:
Ja

Ett ännu tydligare exempel på det är den engelska frågan Do you mind?, som är svår att direktöversätta men ungefär betyder ’Har du något emot att jag gör detta?’ Frågan kan fortsätta med ett förtydligande (Do you mind if I have a smoke?) eller så kan avsikten framgå av det fysiska sammanhanget (personen har tagit fram en cigarett åt sig själv och nickar mot den). På svenska skulle vi säga Går det bra att jag röker?, Kan jag röka här? eller, om vi vill likna engelskan lite mer, Är det okej? med en otvetydig nickning mot cigaretten. Så långt inga konstigheter; vi förväntar oss inga direktöversättningar bara för att undertexten ska följa källan. Problemet är nästa replik. Om rökandet godkänns kommer svaret på den översättningssvenska frågan att bli No, men svaret på den svenska frågan blir Ja. Och det är ju mycket märkligare att höra ett nekande svar (personen kanske till och med ruskar på huvudet) men läsa ett jakande. Även om mottagaren förstår anledningen till översättarens beslut så står vi där med problemet att mottagaren har noterat översättarens beslut och därmed fått syn på översättningen och förlorat lite av den inlevelse vi vill kunna upprätthålla. Lösningen blir att översätta frågan till något som kan få samma svar på svenska. Jag föreslår Gör det nåt om jag röker?



Detta är ett modifierat utdrag ur Svenskan går bananer: En bok om översättningar som syns av Alexander Katourgi.