Delsumma: kr


Du har inga produkter i varukorgen.

Välj en sida

Inlagd

Hostan, som började med vatten i lungsäcken i Sverige före min avfärd till Ryssland, ville inte ge med sig. Efter en tid fick jag även ont i ryggen ungefär på den plats där jag tyckte att lungorna satt. En dag fick jag hjälp att kontakta vården. Dezjurnajan, som denna dag var av det snällare slaget, ringde ner till läkarna på bottenvåningen. Nu var detta en lördag och väldigt få läkare var tjänst.

«Men läkare ska väl också vila», sa dezjurnajan urskuldande. Det var svårt att få vårdpersonal att arbeta på helgen då OB-tilläggen inte var så väl tilltagna. Vid den här tiden, år 2001, hade en läkare ungefär 2000 rubel i månaden, vilket motsvarade ungefär 700 kronor. På den tiden delade man med tre för att få en summa i rubel i svenska kronor. Idag måste man dela med sex, sju eller kanske snart åtta. Rubelkursen har sjunkit men lönerna har stigit både nominellt och reellt för de ryska läkarna. Att vara vanlig allmänläkare på ett statligt sjukhus ger en ganska torftig tillvaro och i början på 2000-talet kunde den som delade ut maten till patienterna tjäna mer än en medicinprofessor på samma sjukhus. Idag tjänar en statligt anställd allmänläkare 11 000 rubel men med alla tillägg blir det uppemot 40 000, vilket motsvarar 6 000 svenska kronor år 2019. Det är ingen hög lön. En duktig specialistläkare på privatklinik kan dock tjäna bra.

Även på Sovjettiden var läkare ett kvinnoyrke med låg lön. Läkarna drygade ut lönen med diverse «presenter» såsom kuvert med pengar och flaskor med starka drycker, och den traditionen fortsätter. Det finns ingen som har ett så välfyllt barskåp som läkare, och då har vi inte räknat in läkarspriten. Det finns dock en fördel med läkaryrket som inte låg i lönen. Läkaryrket ses trots allt som ett svårt yrke och därför arbetar de endast sex timmar per dag. För en person som har huvudansvaret för hem och familj är detta en klar fördel. Således är läkare mycket sällsynta på avdelningarna efter halv två; bara om det är någon viktig operation på gång kan de tänkas stanna kvar. Dock arbetar de flesta läkare mer för att få det att gå runt ekonomiskt. För att bli läkare krävs sju års studier efter «studenten», vilken ryssarna vanligen tar i 16–17-årsåldern. Sedan kan man specialisera sig i två år till. Det är alltså möjligt att arbeta som läkare redan från cirka 24 års ålder. Sjuksköterskor studerar i tre år efter studenten och hade år 2001 i genomsnitt cirka i 200 rubel i månaden vilket motsvarar 40 kronor. Lönerna har stigit även för dem, men de är fortfarande väldigt lågavlönade.

Nåväl, låt oss gå tillbaka till mina vätskefyllda lungor, eller hur det nu var med det. En stor skäggig läkare kom upp på mitt studentrum med en jättelik väska. Han lyssnade och begrundade och beslöt sedan att jag skulle få åka ambulans till ett sjukhus. Vilket visste han visserligen inte men efter att han och chauffören hade letat runt i staden och även frågat mig om vägen kom vi fram till ett sjukhus. Järndörrarna stängdes bakom oss, ambulansen parkerades och vi gick av. En ovänlig person (normalt beteende) kontrollerade alla dokument och fyllde sedan i ett antal blanketter. I och med att jag hade kommit in med ambulans visade det sig att det skulle bli gratis. En sköterska förde mig till ett kyffe där hon tog fram något som liknade en rakkniv och högg till i fingret på mig. Sedan drog hon ett provrör av och an över såret tills hon tyckte att det hade samlats tillräckligt mycket blod i röret.

I Ryssland är sjukhuspersonalen inte lika personlig som i Sverige, där det tas i hand till höger och vänster. En vanlig fras i Sverige, som: «Hej jag heter Ulrika och är sjuksköterska och nu ska jag sticka dig lite grann i fingret, men det kommer knappast kännas. Vad gör du på fritiden?» skulle ha verkat absurt personlig i Ryssland. En patient som en gång frågade en läkare vad han hette fick svaret «ingenting» och när mannen framhärdade sa läkaren att det var fullständigt oviktigt. När mannen försökte en tredje gång log all personal lite överseende och drog iväg med honom. Till mig sa syster: «Kom in här. Avklädning.» Sedan fäste hon en gigantisk EKG-apparatur på hela min kropp. Frågvis som jag är frågade jag hur resultaten såg ut. «Det kan jag ju inte säga till er för då ligger ni bara och oroar er», sa hon lugnande. Efter detta gick jag in för lungröntgen. Röntgen kom att göras av hela överkroppen och jag skulle hålla något litet tygstycke över de nedre kroppsdelarna för att undvika att få strålning där. Röntgensköterskan stod i dörren (som var öppen), medan jag fick ett halvt Tjernobyl över mig. Troligen. Det blev en utsökt röntgenbild som jag, liksom alla ryska patienter, fick ta med hem som minne. Sedan fick jag komma in till en läkare som tittade på röntgenbilden. Hon kunde inte hitta något konstigt.

Eftersom jag kände igen värken sedan tidigare, framhärdade jag i att det var lungan det var fel på. Till slut tillkallade sköterskan en skorrande lungspecialist. Inte heller lungspecialisten med det skorrande r:et kunde hitta något konstigt. «Du har väl bara gått i trappor», sa han och skrev ut mig.

Nästföljande dag började råden hagla in. I Ryssland lever huskurerna. För att bli frisk har jag fått många förslag genom åren. Här följer några av de bästa: «Lägg jod i ett rutmönster på ryggen varannan dag, det ökar blodcirkulationen. Tabletter är dåliga, sprutor är lite bättre mot lungproblem, men bäst är att blanda honung, socker, mjölk och smör, kleta in bröstet med det, och hålla det på plats med hjälp av en duk av lin (viktigt!).» En god vän som drabbats av snuva fick rådet att proppa näsborrarna fulla med smör för att på så sätt öka blodcirkulationen. Ett annat tips var att hetta upp glasburkar och hålla dem mot ryggen. «Det hjälper alltid! Blanda vodka med socker, drick det snabbt och sov sedan två timmar, så blir du frisk!» (säkerligen det bästa tipset) «Strö peppar på bröstet och håll det fast med en bit tyg!» Ett av de allra käraste recepten på att bota den här typen av krämpor är senaps-
kompresser som «limmas» fast på fram- och baksidan av övre delen av ryggen. För de män som har hår på bröstet och vill avlägsna detta rekommenderas denna metod. Troligen hjälper också dessa råd till viss del, men penicillin skulle visa sig vara effektivare på mig just då, då jag tydligen hade bakterier i lungan.

Alla dessa förslag är åtminstone ett tecken på att folk inte är likgiltiga. När man berättar att man är sjuk får man otroligt mycket råd och omtanke. Jag samlade på mig en mängd små lappar med namn på den ena undermedicinen efter den andra. Dezjurnajan handlade åt mig och gav mig dessutom smör och honung (som jag ju skulle lägga på bröstet).

Trots all medmänsklighet smärtade det fortfarande i bröstet så söndagens dezjurnaja beslöt att ringa ner till jourläkaren en andra gång. Efter sedvanlig tur i ambulans kom vi fram till ett nytt sjukhus, och jag fick träffa en läkare.
«Du kommer snart att bli frisk, för ni svenskar spelar så bra hockey!» tröstade läkaren. Det kändes ju tryggt för mig som nog hade varit inte mindre än tre gånger i en ishall under min livstid. Medan läkaren skämtade som bäst om Tumba låg en hjärtsjuk kvinna och kräktes i en vask två meter från läkarens stetoskop. Att flera patienter undersöks samtidigt av samma läkare i samma rum är ingen ovanlighet i Ryssland. En sköterska kom med en rakkniv, stack mig och började krampaktigt samla blod från såret i ett provrör medan kvinnan vid vasken fortsatte kasta upp, varpå läkaren på nytt började prata om Tumba, och jag kände mig lugn igen.

För att komma till min sjukhussal fick vi gå en bra bit över en gårdsplan och genom en annan byggnad innan vi kunde ta hissen upp till sjätte våningen. Salen delade jag med fyra gubbar, som till exempel Vladimir, en 60-årig bröllopsfotograf som aldrig hade varit utanför Sovjetunionen. Nu skulle han äntligen åka på en Europaresa (märk väl att hans fru inte fick följa med). Men samma dag som han skulle ge sig iväg fick han så ont i bröstet att han var tvungen att åka till sjukhuset. Det visade sig senare att även han hade vatten i lungsäcken. «Men sjukhus är väl ett gott alternativ till Paris och Bryssel», som han sa. En gubbe frågade direkt:
«Är du gift?»
«Nej, jag är bara tjugoett år», svarade jag.
«Ahh då är du redan sent ute.»

Sedan var det dags för mat. Kall skalpotatis och gröt var det som erbjöds. Jag kämpade ner en potatis och så gick jag och lade mig igen. Plötsligt kom en sköterska in och utan att presentera sig, kallprata om vad hon gjorde på fritiden eller säga ett klädsamt «ja nu sticker det till lite», och stack hon in en spruta i min ena skinka.
«Vad gör ni?» frågade jag.
«Det har inte ni med att göra», svarade sjuksystern och så lämnade hon salen, där vissa gubbar redan låg och snarkade medan andra smygdrack ur en vodkaflaska.

På morgonen var det allmän väckning. Då skulle man gå och ställa sig på led till några sjuksystrar som satt mitt i det stora öppna utrymmet mellan salarna. När det blev min tur tog en av systrarna fram en rakkniv och skar över mitt finger medan en annan sköterska drog ett provrör fram och tillbaka över såret för att samla ihop blodet. Det började bli många rakknivsuppskurna fingrar. Vilken tur att jag hade lärt mig glosan «provrör» på kursen i rysk sakprosa. Jag fick en bit papper att torka såret med.
«Nästa!» skrek systrarna och schasade iväg mig.

Jag hade precis slumrat till när en sköterska kom in, tände ljuset i hela salen och gick fram till mig. «Tag av dig byxorna!» sa hon. Jag protesterade, men det hjälpte inte. Hon tog fram en stor spruta och stack mig i det mjuka stället, som man säger i Ryssland. Jag frågade vad jag skulle ha den till men hon bara vände på klacken och försvann ut. Nästföljande dag fick man själv pallra sig iväg till sprutorna.

Fyra gånger om dagen ringlade det en kö utanför sprutrummet. «Nästa!» skrek systrarna där inne. Här fick man gå in en och en i ett rum. När jag kom in röt en sköterska:
«Klä av er!»
Så fort jag hade fått ner byxorna stack en annan sköterska in en spruta i det mjuka stället.
«Klä på er! Ut!» röt hon, och jag skyndade ut.

Så var det dags för ronden. En kvinnlig läkare i fyrtioårsåldern undersökte mig. Jag kunde inte sluta att titta på hennes stora svarta skägg så jag glömde bort frågorna jag hade. Sedan kom en annan läkare in. Han ställde frågor om hur jag hade hamnat där.
«Med ambulans», svarade jag.
«Vad är det för fel på er?» frågade han.
«Något med lungorna», tror jag, sa jag. «Hur länge ska jag stanna?»
«Inte så länge.»

Dagarna fortsatte i samma stil. Tre gånger om dagen stod jag och de andra gubbarna i kö för att ta blodprov och få sprutor. Jag tror att det måste ha varit antibiotika i de där sprutorna, men jag vet inte säkert, för ingen ville svara.
«Vad är det i sprutorna?» frågade jag.
Sköterskan stod bara tyst och låtsades som att hon inte hörde frågan. Då upprepade jag frågan. Ett svar kom då från andra sidan salen:
«Det har väl inte du med att göra. Det är ju läkarnas och sjuksköterskornas sak.»

Ett par dagar senare försökte jag försiktigt att fråga läkaren vad det var för fel på mig. Jag fick inget svar. Han bara tittade konstigt på mig. Man såg att han tänkte, ja se dessa konstiga utlänningar. En gubbe på andra sidan sängen förtydligade:
«Sjukdomarna är doktorns ensak.»

Vid ronden tänkte jag att jag skulle kunna fråga ett och annat, men professorn som gjorde ronden då hade ingen lust att svara han heller. Jag hade helt enkelt inte med att göra vad de stoppade i mig. «Läkare och partisaner ska man inte fråga», sa min salskamrat, patienten Vladimir, «Läkarvetenskapen kan ingen vanlig människa förstå. Gör bara som läkarna säger, så blir det nog bra», fortsatte Vladimir.

Bara att äta och vara glad. Vad fanns det att äta då? På morgonen var det bovetegröt med en kall «omelett» på kanten och en stor bit smör. Vid middagstid var det bovetegröt, kålsoppa och te. Ibland byttes teet ut mot en grådaskig vätska som jag först inte kunde sätta namn på. Jag visste att jag kände igen smaken lite grann, men ändå inte riktigt och kände mig tvungen att fråga Vladimir. «Kaffe kallas det», sa han. Till kvällsmat var det också gröt, ibland havre- eller risgröt och några kex. På kvällen, innan kvällssprutan, körde ett biträde runt och delade ut kefir (rysk filmjölk). Snett mittemot mig låg den snälle gamle mannen Viktor, som alltid frågade om jag behövde något. Han brukade oombedd hämta te till mig. Bredvid mig låg Jevgenij, som var väldigt liten. Han var ihopskrumpen och verkade lätt som en fjäder. Tre hjärtinfarkter och nu problem med lungorna hade gjort sitt till med åldrandet. Han var bara i femtioårsåldern men såg ut att vara närmare sjuttio. Senare rymde han från sjukhuset. När sedan Vladimir ringde hem till honom så satt han där och drack vodka och rökte som vanligt. Han hade glömt kvar sin rock på sjukhuset, och enligt rysk sjukhusskrock måste man ta med sig allt därifrån, annars kommer man snart tillbaks dit igen. Vi får dock aldrig veta om detta sjukhusskrock slår in vad gäller Jevgenijs rock. I Sverige har jag hört att man absolut inte ta med sig blommor hem som man har fått på sjukhus, men i Ryssland är det alltså tvärtom.

På tal om Jevgenijs rökning så var det på sjukhuset, precis som på universitetet, ordnat så att trapphuset användes som rökrum. Detta är ju perfekt vid tillfälle av brand, när alla måste evakueras genom ett rökigt trapphus. Fram tills dess kunde man ju öva sig på att tåla rök där. Sådana övningar torde inte vara särskilt roliga för den som är lungsjuk, och för att göra det lite svårare för just sådana patienter att ha kontakt med sina anhöriga hade man placerat avdelningens enda telefon mitt i trapphusets dimma. Jag funderade på när jag skulle få lämna sjukhuset. På kvällen när jag kom in hade de sagt att jag inte skulle vara här någon lång tid. Mina medpatienter hade varit där mer än en vecka allihop, och det ville inte jag vara, så jag frågade min snälla kvinnliga läkare än en gång och hon upprepade då att jag inte skulle vara där länge. Men resultaten skulle inte bli färdiga förrän efter två dagar så jag frågade henne vad hon menade med inte länge. «Nej inte längre än en vecka tio dagar, tror jag», blev svaret. Jaha, då var inte en tidig utskrivning att tänka på.

Det är trevligt att få besök och det fick jag som tur var varje dag de två timmar som det var besökstid. Därefter kunde gästerna inte få ut sina ytterkläder. Varje dag var det en besökande anhörig som gormade om att hennes mor flyttats någonstans, men ingen visste vart. Personalen tyckte bara att denna skrikiga anhöriga var tröttsam. Den femte dagen som personalen blev utskälld hade de plötsligt tagit reda på var patienten befann sig. Så det lönar sig att skrika och inte ge upp, även om man befinner sig på ryskt sjukhus.

Dagarna gick och jag hann aldrig få tråkigt. En av mina rysklärare kom på besök med frukt och godis. Hon ojade sig och lade huvudet på sned. Samtidigt var en svensk student med på besök. Lärarinnan började tala om Gud. Svensken skruvade besvärat på sig.
«Vi tror ju alla på samma Gud», sa lärarinnan och påbörjade en bön.
«Svenskar tror inte på gud», förklarade min svenske besökare och log snett.
Lärarinnan avbröt besviket sin bön. Kort därefter fick jag lämna sjukhuset.

Detta är ett utdrag ur boken Sill i päls av Kristoffer Lieng. Sill i päls kommer på LYS förlag 9 maj 2020. Läs mer om boken här.