Lysande lagom avsnitt 1 – transkribering

Lyssna på avsnittet här!

EMIL: Du förresten, sa du anekdot?

SOFI: Det får man ju inte göra.

EMIL: Alltså, jag måste ju rätta dig här om du säger anekdot, det heter ju anekdot.

INTRO

EMIL: Ja, välkomna till Lysande lagom, en podcast om svensk kultur, svenskt språk och om att lära sig svenska också. Jag heter Emil Molander, jag är lärare i svenska som andraspråk och sjukvårdssvenska.

SOFI: Och jag heter Sofi Tegsveden Deveaux. Jag driver ett företag, Bee Swedish, som har kurser i både svenska och svenskhet.

EMIL: Vad menas med det där med svenskhet? Vad är det du lär dem då egentligen?

SOFI: Ja, det här med att kommunicera och samarbeta och vara med andra människor handlar lite mer än bara själva språket utan också hur man säger saker och vilka sociala koder som finns, etc.

EMIL: Är det även sånt här lite praktiskt också, hur man söker jobb osv?

SOFI: Ja, just nu håller jag faktiskt på och hjälper en tjej med ett CV och jag hjälper henne just med att fixa till CV:t och ansökningsbrev och lite intervjuteknik och så där. Och svenska.

EMIL: Vad är det som är svårt då, för henne?

SOFI: Allt. Det är första gången. Även om hon har jobbat i Sverige länge så blev hon flyttad från ett annat land och så att säga fick sitt svenska jobb via ett utländskt företag, så det är första gången hon ska anpassa sig till svenska normer och presentera sig enligt svensk kultur och hur man… Men det här CV:t det startar med arbetslivserfarenhet och utbildning och sen är det lite programvaror och så där, och på sista delen så kommer vi till rubriken ”Övrigt”. Och där Emil, nu ska jag testa dig lite, för här har hon skrivit: ”Jag är också en ivrig spis som njuter av att dra.” Vad gör du med det?

EMIL: En ivrig spis… Njuter av att dra… Alltså man har ju hört lite såna här andraspråksfel tidigare. Njuter av, det måste ju vara enjoy som är sånt här svåröversatt…

SOFI: Du tänker att hon översätter från engelska här?

EMIL: Ja, det måste ju vara något sånt. Hon njuter av att dra, det brukar ju vara då att man tycker om nånting. I enjoy a glass of wine eller nånting sånt. Men vad är det hon gillar? Dra? Vad menar hon, har du frågat henne?

SOFI: Jo då, vi har gått igenom det här i detalj och hon har ju använt sig av maskinöversättningsprogram, Google Translate och har skrivit in engelskans ”draw” så att rita då menas, men har blivit dra.

EMIL: Alltså är du som jag att du förbjuder Google Translate för dina elever?

SOFI: Oh ja, det är vår värsta fiende här.

EMIL: Det är bra. Men vad var det första då, ”ivrig spis”?

SOFI: ”Jag är en ivrig spis” och även detta härstammar ju från engelska och det kan sägas här att engelska inte är hennes första språk och det var faktiskt ett fel på hennes engelska CV också som vi upptäckte för hon har skrivit ”cooker” som på engelska faktiskt betyder spis medan hon menade ”cook”. Hon är bra på att laga mat helt enkelt, och tycker om att rita.

EMIL: Just det. Men det där är så typiskt alltså, att det inte går att översätta. Vi säger bara ”jag gillar det” eller ”jag är bra på det” istället för att… Det är ju mycket enklare att säga det än att krångla till det med någonting.

SOFI: Precis, men både du och jag möter ju folk som vill krångla till det eller i alla fall verkar vilja krångla till det, och jag har faktiskt samlat på mig en lista här med några fel som jag har stött på under min karriär här. Och jag tänkte att du skulle få berätta för mig var du tror att de kommer ifrån och vad personen menar.

EMIL: Ja, vad kul.

SOFI: Här har vi nummer 1. ”Hela sommaren seglade vi i trädgården.”

EMIL: Va? Okej. Hela sommaren seglade vi i trädgården. Det måste ju vara… ja är det trädgården eller är det seglade som är…

SOFI: Det är trädgården här som är problemet.

EMIL: Ska det stå skärgården?

SOFI: Ja, det är skärgården.

EMIL: Yes.

SOFI: Men vad är det här för feltyp, skulle du säga?

EMIL: Det måste vara att personen har hört det där ordet skärgården men kanske inte läst det och det har kanske blandats ihop med… de har läst ordet trädgården mycket oftare så att de har liksom blandats ihop på något sätt skulle jag tro. Att man inte riktigt har fokuserat tydligt på vad ordet är, utan bara på ett ungefär, och gården – gården, det är ganska likt.

SOFI: Det är egentligen bara två bokstäver där som är olika. Många av mina kursdeltagare påstår att svenskan har väldigt många ord som är lika varandra. Är det så, finns det något belägg för det?

EMIL: Det vet jag inte. Nej, men det där upplever man väl alltid när man ska lära sig ett språk. Har du försökt lära dig några ord på kinesiska?

SOFI: Nej.

EMIL: Det är exakt samma ord hela tiden, det låter shishushishu, tycker jag. Så jag tror att man upplever det bara. Skärgården och trädgården, nej det är ju stor skillnad. Delvis kan det bero på det här med Å, Ä och Ö, att de som ser det här tycker att det är en och samma bokstav och då blir det liksom… ”hår, har, här” blir samma ord för många.

SOFI: Ja, gud ja. Det där tar ju folk inte på allvar har jag upptäckt. Ibland har man de där som skriver en hel uppsats utan å, ä och ö och sen när de är klara tar de fram pennan igen och dekorerar lite här och där för att det ska se ut som svenska.

EMIL: Men du, vi sitter och skrattar åt folk här. Ska vi säga att du har lov att ta de här exemplen och att berätta om din klient här.

SOFI: Mm. Precis. Nummer 2. ”Hon har tagit tjänstledigt för att ploga.”

EMIL: Den var ju kul. Ny karriär. Ja men ”plugga” så klart. Ja, vad beror det felet på. Hur tänker du med den?

SOFI: Det här är ju ett uttalsfel helt enkelt. Man har väldigt svårt att höra skillnad på plugga och ploga och det är ju både vokalljudet där, det är två ganska lika vokalljud och också lite fråga om vad som är långt i ljudet, att vi har ett långt o i ploga men ett långt g i plugga.

EMIL: Precis.

SOFI: Och det här är väl ganska vanligt fel upplever jag i alla fall och jag tror att du säkert har sett många varianter av samma.

EMIL: Precis, det typiska är ju det där vad man har för fritidsintresse, om man gillar yoga, jaga eller jogga. Det är ju väldigt närliggande så det kanske stämmer, vi har många ord som är lika.

SOFI: Vi har ju inte det eftersom jag är nere i Stockholm. Här är det ingen som jagar utan det är bara jogga och yoga.

EMIL: Just det. Det är Norrlandsproblem det där.

SOFI: I de jämtländska skogarna… På nummer 3. ”Tårna rann nedför mina kinder.”

EMIL: Den var också bra. Ja, tårna, tårarna måste det ju vara. Den där är ju rätt bra, för tår och tårar, alltså tå är ju ett väldigt ovanligt substantiv. Det är en stavelse och så är det bara ett r i plural. Det finns inte så många som är så, det är några till, sko – skor. Och hustru – hustrur, men annars är det ganska ovanligt så det är inte så konstigt att man gör fel med ordet tår. Det ser inte ut som att det är plural så då lägger man på –ar istället. Nej.

SOFI: Tvärtom är det.

EMIL: Ja, tvärtom. Det var tårna.

SOFI: Inte lätt för oss heller här.

EMIL: Har du någon fler.

SOFI: Ja, det är min sista och den här vet jag att du faktiskt har hört. Det var den här killen som… han slutade sitt jobb i Sverige. Han var en väldigt uppskattad medarbetare och som avskedspresent efter det här jobbet så fick han faktiskt en hel fin cykel. Och han blev naturligtvis helt överväldigad över den här fina presenten och han kom till mig som hans lärare då och ville ha lite hjälp för han skulle skriva ett brev och tacka sina kollegor för den här cykeln. Och det startade väldigt artigt med ”Jag betackar mig för den fina cykeln.”

EMIL: Den är himla bra. Ja, man tar i. Inte bara tackar, utan man betackar.

SOFI: Precis, man tar i lite extra där.

EMIL: Men på tyska säger de ju ”Ich bedanke mich.” och de har ju det som ett starkare… Var det en tysk?

SOFI: Det var en tysk person, ja.

EMIL: Jag förstod det.

SOFI: Jag tänker liksom, varifrån kommer felen? Kommer de som i det här fallet från modersmålet eller finns det någon annan källa till att saker inte blir rätt?

EMIL: Det där fallet var ju helt klart det. Det var olyckligt att vi har ordet ”betackar” också på svenska men det betyder motsatsen eller någonting annat på svenska. Så ibland kan det ju vara översättningsfel, men de flesta som du har tagit upp nu är ju egentligen svårigheter som har med svenskan att göra.

SOFI: Det är sant, ja.

EMIL: Men liksom, det är ju väldigt vanligt att folk tror så här ”man tänker på sitt förstaspråk och så blir det fel för man översätter” men ofta är det inte så. Speciellt inte när det gäller ordföljdsfel till exempel. Jag har en mening till dig här då. Jag hade en student från Tyskland som sa så här: ”I Tyskland det finns inte snö så mycket.” Det är ju fel ordföljd.

SOFI: Det är helt fel ordföljd, ja.

EMIL: ”I Tyskland det finns inte snö så mycket.” Det ska ju vara ”I Tyskland finns det inte så mycket snö”. Men på tyska så säger man ju exakt samma ordföljd som på svenska, ”In Deutschland gibt es nicht so viel Schnee”. Så varför har den här personen som har tyska som förstaspråk gjort det felet?

SOFI: Jag har faktiskt en gammal kollega, Ylva Falk, som nu forskar på Stockholms universitet och hon pratar om det här med tredjespråksinlärning och det handlar om att vi kanske inte så att säga använder vårt förstaspråk som referens så mycket när vi lär oss ett nytt språk, utan det är vårt andraspråk, så i det här fallet kanske det är engelska, att även om den här personen pratar tyska från födseln så har han lärt sig engelska och sen hamnar så att säga svenskan på samma plats i hjärnan som engelskan. Är det dit du vill få mig, eller?

EMIL: Nej. Det är ju en av teorierna som finns, och det där tror jag alla kan märka också, när man försöker lära sig ett nytt språk, att man tar hjälp av det man redan kan. Man vill låta utländsk så då gör man det på lite… om man studerar ryska till exempel då tar man lite tyska för… det låter som någonting så där…

SOFI: Låter lite bättre…

EMIL: Ja men den platsen i hjärnan för något utländskt och konstigt ungefär. Det är ju en teori. Men det här tror jag… Ja man tänker på engelska ”In Germany there is”, ”I Tyskland det finns”.

SOFI: Men sen blir det lite konstigt det här med ”mycket”…

EMIL: Ja ”det finns inte snö så mycket” men det finns ju en annan teori för det här som är ganska utbredd i Sverige i alla fall och det är det som heter processbarhetsteorin, som går ut på då att ja, man kan ha den här skillnaden i ordföljd i sitt förstaspråk, alltså samma, det här att vi sätter verbet före subjektet, ”I Tyskland finns det” man kan ha det i sitt förstaspråk, men man kan inte överföra den kunskapen till det nya språket, alltså när man lär sig svenska så kan man inte direkt komma på rätt ordföljd, utan det är en process. Man måste igenom vissa steg för att uppnå det där och liksom, det finns fem steg då i den här proccessbarhetsteorin och det fjärde steget det är det här att sätta verbet på andra plats, istället för att säga då ”på somrarna jag fiskar” så säger man ”på somrarna fiskar jag”. Det är det fjärde steget. Först måste man gå igenom andra utveckligssteg i språket.

SOFI: Okej. Vilket steg kommer först undrar jag bara?

EMIL: Det första steget är ju att man bara kan enskilda ord. Man kan boll, bil och hus och röd. Sen det andra steget då börjar man upptäcka att det är skillnad mellan boll och bollar, bil och bilar, hus, huset, röda. Och så vidare. Och det som är grejen är att det inte riktigt är att upptäcka att det finns. Man kan ju lära sig första dan att ordföljden ska vara ”I Tyskland finns det”. Man kan förstå det, men det tar tid att processa det, att liksom få in det i sitt språk.

SOFI: Tycker du då att vi ställer för höga krav på de här språkinlärarna, att vi förväntar oss att de inte ska göra de här felen eller…

EMIL: Nja, det är klart att man ska tala om att det heter ”I Tyskland finns det” och så ska man försöka trycka på det för annars så går det ju inte att lära sig det, utan man måste ju som lärare hjälpa till med det så klart. Men man måste förstå att det tar tid.

EMIL: Men hur gör du med sådana här fel då, rättar du? Alltså om vi tar i tal till exempel, när du har en klient eller en kursdeltagare som gör fel. Stoppar du och säger ”stopp, det ska vara så här istället”?

SOFI: Ja och nej. Det beror ju verkligen på. Det beror på vad det är för typ av person. Då har man ju ibland kanske den här typen som tror väldigt mycket på sig själv och kanske till och med för mycket på sig själv, och de personerna kan man behöva sätta dit ordentligt, medan andra är ju kanske ganska medvetna om de fel de gör och egentligen behöver stärkas som personer och lära sig att acceptera att göra fel. Jag tycker nästan att mitt jobb, det första är att känna in lite vad den här personen har för så att säga självuppfattning och hur man kan jobba med eller mot den, liksom.

EMIL: Jag håller med. Man vill ju… det är bra att rätta tycker jag, men man måste känna av liksom om, hur mycket man kan stoppa.

SOFI: Och sen, som lärare har ju jag en helt annan funktion än till exempel en kompis, en partner eller en kollega, att jag har ju någon slags rätt eller till och med skyldighet att rätta. Jag bor ju och lever tillsammans med en fransman till exempel, och han tar ju väldigt illa upp om jag rättar honom så där spontant, även om jag både har rätt och vet varför han säger fel, så jag tror också att det är väldigt viktigt att man känner igen vad man själv har för roll eller relation till den här personen.

EMIL: Ja, precis. Det är ju svårare, alltså jag får ju bita mig i tungan ibland när jag umgås med folk som har svenska som andraspråk när de säger saker, för att vill kanske bli rättade man de vill det inte. Ibland känner jag ”men jag hjälper ju till om jag rättar, men det kanske…” Jag hade en kompis som hjälpte mig att flytta en gång till exempel, och han var nybörjare i språket och hade svårt med uttal och så vidare, och så bar han in en kartong i min lägenhet och så sa han till mig ”På kuken?”. Den han ville säga var alltså ”I köket?” men det var fel preposition, han sa ”på” istället för ”i”, han sa fel genus, han trodde att det hette ”köken” istället för ”köket” och han kunde inte uttala ”köket” utan det blev något annat istället. Men jag kunde inte riktigt rätta honom i den situationen utan det blev bara ”ja, ställ den gärna i köket”. Han hade tappat ansiktet väldigt om jag hade sagt vad han egentligen sa, fast där är det ju svårt också för han kan ju inte gå omkring och säga ”kuken” när han menar ”köket”, så ska jag hjälpa honom, eller?

SOFI: Men hur är det då, om du har en person som är kollega liksom med någon som håller på och lär sig svenska. Tycker du att den kollegan då ska rätta den här typen av fel, och hur ska man rätta?

EMIL: Om man är svensk på en arbetsplats och har en utländsk kollega? Nej, då ska man inte det, tycker jag. För då sätter man sig över sin kollega. Nej. Det där är ju jättesvårt, det tror jag inte går så bra. Nej.

SOFI: Men samtidigt, om din utländska kompis gör något sådant där fel som blir skrattretande och kanske är liksom… Ska man ta upp det eller hur gör man då?

EMIL: Det handlar ju om vad man har för relation också, men det är bra om man kan skratta åt det tillsammans. Man får ju hoppas att den personen har den självdistansen, men det kan ju bli väldigt känsligt, så man får ju göra det på något fint sätt. Men om någon säger något som är roligt så måste man ju få skratta, det vore ju onaturligt annars.

SOFI: Vi har ju suttit här och skrattat väldigt mycket, och det är ju väldigt känsligt det där, tycker jag. Men det finns ju också en risk i att inte skratta. Om vi tänker på det här första exemplet med tjejen som skrev att hon var en spis. Om hon går hem sen och upptäcker då sitt fel, alltså blir det inte liksom lite skämmigt att sitta och tänka på att hon vet ju att jag vet men inte sa någonting och tror jag att hon tror att hon är en spis, liksom? Det kan ju bli så där. Ibland kan det ju vara bra att prata ut om det och erkänna varandra som vuxna människor.

EMIL: Ja, så är det ju. Men rättar du infödda svenskar om de har sagt något fel? Det gör du ju kanske inte.

SOFI: Dig kanske.

EMIL: Ja, möjligtvis. Men det är en väldig balansgång för till exempel så tror jag du känner en som sa att i flera års tid så avslutade hon sina mejl med ”vanliga hälsningar” för hon tänkte så här, vanliga, ”common greetings” istället för vänliga hälsningar. Och så har man gjort det i flera år till alla kollegor. Ingen har sagt något!

SOFI: Då kan man ju känna sig ganska lurad.

EMIL: Jag tror att det är vanligt generellt att svenskar de säger bara ”åh, du är så duktig på svenska” när man har lärt sig att säga ”hej” ungefär så det kan vara ganska bra. Jag tror många i och för sig kan vara ganska tacksamma om man talar om för dem, ”nej nu sa du så där, det heter så där”.

SOFI: Men det handlar ju då om rätt situation och att man kanske inte säger det inför andra.

EMIL: Precis, nej men som lärare så tycker jag att det är självklart att man rättar. Det är ju… vem ska göra det om inte jag gör det? Alltså ska personen gå ut till sitt jobb sen och skriva ”vanliga hälsningar” i tio år och så läraren har inte sagt någonting. Nej.

SOFI: Då blir man sviken av en person som man verkligen litar på.

EMIL: Ja, då gör jag ju inte mitt jobb om jag inte talar om. Du sa så där, det heter så där.

SOFI: Jag tänker, det som kanske man ska tänka som svensk det är ju det här, hur är det när man själv lär sig ett språk? De flesta svenskar vi har ju på något stadium i livet lärt oss engelska och det är väl ingen som känner att det där flyter på helt och hållet i alla situationer, utan man gör ju fel och vi känner ju ofta också att det kanske påverkar vårt självförtroende och vår självbild och vår identitet och det får man ju inte glömma att det är så för dem som faktiskt lär sig svenska.

EMIL: Nästa avsnitt så kommer vi att prata lite om så att säga andra sidan, lite hur de här utländska kollegorna eller personerna ser svenskar och vi har som tema här ”Är svenskar, lata, blyga och dåliga på att ta kritik?”

SOFI: Vi ses igen i nästa avsnitt.

EMIL: Ha det bra!

Lyssna på avsnittet här!