Delsumma: kr


Du har inga produkter i varukorgen.

Välj en sida

Kristoffer Lieng

Ute i det mörka trapphuset står en person iförd jacka med uppdragen huva, handskar och en skyddsmask som täcker i princip hela ansiktet. Personen i masken är min fru och hon har kommit för att räcka över fyra baguetter som hon har varit och köpt på bageriet. Glasögonen flaxar ovanför överdelen av masken när hon pratar. Hon förklarar ingående hur jag ska lyfta upp bröden ur den speciella påsen och lägga dem på bordet. Sedan skyndar hon iväg igen. Nu är det resten av maten som ska inhandlas.

Det har nu gått över tre veckor sedan vi sattes i husarrest eller vad man ska kalla det. Kanske är det som för dem som döms till att bära fotboja. Man får lämna hemmet för läkarbesök, gå till apotek och mataffär eller om man måste infinna sig i domstol. Man har också rätt att ägna sig åt fysisk aktivitet men högst en timme om dagen och inte längre än en kilometer från bostaden. Vid varje utgång måste man bära med sig en ifylld blankett där man har noterat hemadress, datum och tid för ”utflykten” samt syftet med det hela. Om man har ett särskilt tillstånd har man rätt att köra till jobbet, men sådana är relativt få. Universitetet där jag arbetar stängde ner redan den 16 mars och samma kväll höll president Macron ett tal där han förmanade folket och tillkännagav att det skulle bli fråga om hemmasittande från och med nästföljande dag.

Att vara universitetslärare är vanligen ett väldigt fritt yrke, inte minst i Frankrike, och en av de stora fördelarna är att man kan jobba mycket hemifrån. Nu längtar jag efter att tvingas åka någonstans om så bara för något meningslöst och tråkigt möte. Helt nyligen fick familjer rätt att gå ut tillsammans. Hela första karantänmånaden fick man bara göra promenader en och en, med ett barn per vuxen. Under de små promenaderna tittar jag drömskt mot min bil. Det är ju typiskt att nu när bränslet är så billigt får man inte köra någonstans. Förutseende nog tankade jag fullt innan karantänen drog igång så den är redo för vårutflykt. Eller ska den stå där ensam fram till i sommar? Först var det sagt två veckor, sedan två veckor till. I slutet av den sista tvåveckorsperioden hoppades jag att det snart skulle vara över. Sedan kom det nya beskedet: En månad till. Kommer vi inte att kunna bada i sommar eller ens sitta på stranden? Vi har ingen balkong och ingen trädgård. Min lille son springer hit och dit. Vi har satt upp ett strandtält i allrummet där vi har picknick på mattan och låtsas att vi är på stranden. Till den riktiga stranden får man inte gå. Uttrycket att klättra på väggarna har fått en väldigt konkret innebörd.

Jag sätter mig vid köksbordet igen för att gå igenom studenternas inlämningsuppgifter. Bland annat håller jag i en kurs där studenterna ska undersöka mediebilden av Sverige i olika länder. Istället för att göra presentationer i verkligheten har karantänen tvingat dem att göra proffsiga videofilmer. Vissa studenter hyllar svensk miljöpolitik, jämställdhet, socialt ansvarstagande och Sveriges roll som humanitär stormakt. Andra studenter ironiserar över Sveriges anspråk på att vara ett föregångsland och koncentrerar sig istället på statistik över våldtäkter, skjutningar och invandring. Inget nytt under solen, men man kan undra vad de kommer att skriva om nästa vår.

Min fru kommer tillbaka från affären och den smittade yttervärlden. Jag tvättar kylvarorna i tvål och vatten, precis som vår bekant, sjuksköterskan, har förmanat oss att göra. Det känns lite överdrivet. Måste man verkligen? Men jag vill ju inte vara skuld till att Corona kommer till familjen för att jag inte har tvättat getosten ordentligt. Det ringer på min telefon. Det är från förskolan. Madame Pelcat undrar om vi har gjort de rikliga hemuppgifterna som hon skickar ut ett par gånger i veckan. Jag säger att vi har gjort lite, men det är lögn. Vi har inte gjort någonting alls. Dagisbarnen har alltid ytterskorna på sig inomhus och förskoleläraren säger att det kanske blir ändring på det när förskolan börjar igen, men hon vet inget säkert om när det skulle bli. Troligen börjar inte skolan igen förrän i slutet av maj, avslutar hon.

En stund senare ringer det på min frus telefon. Det är hennes gamla mormor i Moskva. Mormodern bor tillsammans med sin son och de har flera sjukdomar vardera. Hon oroar sig för hur de ska kunna gå och handla. Numera får Moskvaborna inte ta sig längre än hundra meter från bostaden. Lyckligtvis är det tätt mellan matbutikerna i Moskva. Men ändå. Blir de stoppade för långt från hemmet åker de på böter som grundar sig på inkomst. Fyra tusen rubel (ca 520 svenska kronor) skulle det bli i mormoderns fall och det är ganska mycket för en pensionär. Staden tillhandahåller en service dit gamla och sjuka kan ringa för att få hemleveranser av mat. Men ingen svarar på det angivna numret, säger mormor.

”Men vad händer i Sverige? Gör ni inget för att stoppa smittan där?” undrar plötsligt mormodern. Hon har tydligen hört på rysk teve att det skulle vara så.

Liknande frågor kommer från franska vänner och bekanta. ”När ska ni i Sverige stänga ner?” Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är nästan som att alla ställer en till svars för att man är svensk. Antingen kommer Sverige att visa vägen för resten av världen eller också kommer resten av världen visa Sverige vägen. En tredje variant är att Sverige har turen på sin sida. Vad vet jag, bara att Corona nog kommer att prägla den framtida Sverige-bilden.


Kristoffer Lieng är journalist och universitetslärare. Han är bosatt i Frankrike men har tidigare bott många år i Ryssland. I maj kommer han ut med boken Sill i päls som främst kretsar kring hans erfarenheter med och i Ryssland, om inte Corona sätter stopp för det förstås.