I väntan (Lund 2000)
Vad jag skulle göra efter studenten rådde det ingen tvekan om. Jag skulle såklart arbeta på Radio Rysslands röst. Jag hade faktiskt redan fått beviljat ett EU-stipendium genom Arbetsförmedlingen, även om man på den ryska sidan inte ville godkänna det hela, eftersom juristerna tyckte att det var konstigt att man skulle jobba på ett ställe och få betalt från ett annat. Till och med lokaltidningen kom och gjorde en förstasida om mina Rysslandsplaner. Men processen drog ut på tiden. «Kressan e ente du i Russland?» fick jag höra hela tiden. För att få tyst på frågorna förberedde jag mig på att åka till Moskva i alla fall, utan hjälp från den där Arbetsförmedlingen och deras projekt och i väntan på detta skrev jag in mig på Slaviska institutionen i Lund. Det var ingen konst, ty det var platsgaranti på alla deras kurser. Alla kom in. Den mytomspunne studievägledaren, oftast iförd Tösamilen-78-tröja och oknutna gympaskor samt kavaj när sådan krävdes, skrev villigt in mig på alla möjliga kurser, för att ha något att «stoppa i gapet på CSN» som han uttryckte det.
På mitt ladokutdrag (förteckning över universitetskurser som man har påbörjat och i bästa fall avslutat) ser det än idag ut som om jag har påbörjat ett otal kurser och inte orkat fullfölja dem, allt från tjeckiska till extrakurser i rysk facktext. Hur det nu än var så skickade studievägledaren under sommaren efter studenten hem en bibba med uppkopierade texter om upptäckten av helium. Det var en 70–80 sidor med svag trycksvärta och suddiga bokstäver. Oj, ska vi göra allt detta under terminen, tänkte jag i min unga naivitet. Just den delkursen var på 1,5 poäng, vilket på den tiden skulle motsvara en och en halv veckas studier. Som vi studerade! Jag satt som ett frågetecken under lektionerna i rysk grammatik, fonetik och textläsning. Det var så långt över mitt huvud det gick att komma. Kvällar och helger tillbringade jag hos min gamla moster i Malmö där jag läste och läste. Ibland talas det om hur lätta alla kurser inom humanistiska ämnen är på universitetet. Ryska var inte lätt.
Studierna i ryska försiggick vid den här tiden på Finngatan 12 och Finngatan 14. Det var som en förtrollad egen värld, ett eget universum bestående av två gamla professorsvillor varav den ena ska ha ägts av familjen Broman. Villorna var vackra och tjusiga med knarrande trappor, prydnadssaker och obskyra föremål. Det luktade gammal kunskap och bildning. Det var högt i tak, åtmin-stone vad gällde den faktiska takhöjden. Vi förstod ganska snart att stämningen mellan de båda husen inte var den bästa utan mer som ett lågintensivt krig.
På sekretariatet på nummer 14 satt en pratsam polsk sekreterare med oerhört låg stresstålighet. Var det mer än en student i kö till hennes expedition fick hon panik. Allra högst upp på nummer 14 satt Svetlana. Hon jobbade där i rollen som ryska. Hennes jobb var helt enkelt att vara rysk och prata ryska. Hon var välmålad och parant. Hos henne kunde man boka tid om man ville prata bort en stund på ryska. Efter en sådan arbetsdag tog hon sin ryska handväska och gick hem. Det påminner mig om öppningsscenen i Tjeburasjka eller «Drutten och Gena» som serien kallas på svenska. Tjeburasjka, det vill säga Drutten, är ett djur av okänd art och okänt kön, som plötsligt dimper ner från en bananlåda. I alla fall blir Tjeburasjkas bäste vän en ensam och sorgsen krokodil som heter Gennadij. Heter man Gennadij kallas man enligt rysk namnpraxis för Gena av sina vänner. Även krokodiler måste ha ett arbete att gå till om de lever i Sovjetunionen, och krokodilen Gena arbetar som krokodil på djurparken. I filmen får man se hur Gena kommer propert klädd i kostym med portfölj i handen (har krokodiler händer?) för att lägga sig på den anvisade platsen för krokodilen. Han är en krokodil som arbetar som krokodil. Svetlana var en ryska som arbetade som ryska.
I huset bredvid, på tolvan, var det lugnare. På nedersta våningen låg biblioteket. Där huserade en polsk bibliotekarie som ogärna lånade ut till andra än polsktalande. Jag vågade mig aldrig på att låna någon bok av honom så jag vet inte hur själva låneproceduren gick till.
På andra våningen satt studievägledaren nästan hela tiden. Ibland påminde även han om krokodilen Gena. Han kunde ibland helt stanna upp i steget, sluta ögonen och ta sig för pannan. Pannan veckade sig som krokodilen Genas dragspel. Det var bara att tålmodigt vänta på svaret. Intill hans expedition stod två uråldriga kopiatorer som var garanter för att proven inte skulle bli alltför läsliga. Hans arbetsrum bestod av bokhyllor och ett skrivbord som var helt täckt av olika papper. Det kunde vara deltagarlistor för olika kurser, grammatiska anteckningar eller inte sällan både och på samma papper. Studievägledaren slöt ögonen, lyfte armen och sänkte den ner mot pappersberget och grep i bästa fall rätt ark. Det var lite som en sådan där kloautomat som man stoppar en slant i, i hopp om att vinna ett mjukisdjur eller en leksak. Mitt i röran verkade studievägledaren ha en besynnerlig överblick över vad som låg var.
Men det var inte bara lärare, sekreterare och bibliotekarier som var lite egna utan även studenterna. Där fanns den lille mannen i keps som var en nästan identisk Leninkopia. Det enda som skilde honom från Lenin var att han tog sig fram i en vit Volvo 245 och att han drygade ut kassan som julgransförsäljare. Där fanns killen i svart polotröja och rektangulär affärsmannaportfölj. Han kom senare att fortsätta sina studier i Ryssland, där han inte blev specialist på ryska utan på japanska. Sedan fanns förstås den nervöse jonglören, den frireligiöse ingenjören, den arbetslöse militären, den överförfriskade kantorn och många fler. Alla trängdes vi runt kaffeautomaten för att inmundiga tvåkronorskaffe och drömma om Ryssland.
Terminen gick. Detta skulle ju bara vara ett mellanspel för mig. Den stora världen, eller åtminstone det stora Ryssland, låg ju och väntade på mig. Jag insåg så småningom att jag inte skulle komma iväg till Ryssland under hösten med det där EU-projektet och att jag skulle bli tvungen att ta några kurser till för att stoppa i gapet på CSN. Studievägledaren skrev villigt in mig på allsköns realiakurser om Östeuropa. Det var intressant och gick lättare. Rysk och sovjetisk historia, konst, film och Sovjetunionens ekonomiska system och kriserna på 90-talet. Nu fick jag äntligen göra det som jag egentligen alltid hade gjort under hela min skoltid, nämligen helt gå in för allt som hade med Ryssland att göra. Planen var att vänta med de svårare kurserna i ryska tills efter att jag hade bott ett tag i landet. Under tiden gick jag på lektioner i skönlitterär text, konversation och skriftlig språkfärdighet. De senare hölls av en kraftfull rysk dam, vid namn Galina, som hade suttit där på sin stol i flera årtionden. Min faster hittade en gång ett foto från sin studietid på Slaviska på 60-talet, där samma dam stod på ett bord med en flaska champagne i ena handen. Tänk att vi hade haft samma lärare. Men hon hade sett betydligt mer uppsluppen ut då än hon gjorde på våra lektioner. I och med att hon stod på ett bord med en flaska champagne kan man ju anta att fotot var taget på en fest, men med oss studenter var det däremot inte fest. Hon brukade skaka på huvudet och sucka. Idag förstår jag henne bättre. Vi var verkligen dåliga och jag jag tillhörde nog de sämre. Den ende som det var något med var en kille som hade jonglerat med ryska cirkusar och därför kunde sitta och prata på som om han hade vuxit upp hos Vera i Petrozavodsk. Texterna som vi skrev tyckte Galina inte heller om.
«Varför ni skriver så tråkigt text?» frågade hon förebrående.
«Kristoffers text var väl rolig», invände Martin, en välartad civilingenjör från Småland, som vi förstod måste vara urgammal, minst tjugosju.
«Nej, nej den är inte rolig alls», sa läraren med eftertryck. Alstret i fråga var en lång jämförande text om min första bil som jag nyss hade införskaffat, en Citroën XM av 1990 års modell. Galina verkade helt ointresserad av gashydralik. Kanske var det därför som hon inte uppskattade min text.
«Och varför ni skriver datif? Det ska vara ackusatif?» tillade Galina.
«Varför då?» sa vi.
«Det bara är så», blev svaret.
Hon hade en ganska tung och stereotypisk rysk brytning. Jag var redan sedan tidigare en flitig härmare, men i och med tiden på Slaviska gick det knappt att säga något som sig själv. Hela tiden förvandlades vi till någon av dessa mytomspunna lärare. När jag genom åren själv har undervisat på universitetet ringer mina minnen i huvudet från Galina och hennes ibland okonventionella hanterande av svenska språket. Det skrämmer mig. Jag vågar inte tänka på hur det låter på mina franska studenters fester.
Jag insåg som sagt att jag kunde få bättre betyg i kurserna om jag avvaktade tills jag kom hem som «den store Rysslandsvetaren». Jo, jag hade rätt. När jag ett halvår senare återvände för munta med Galina var hon mycket glad och avspänd. Då hade jag visat att jag var en av de utvalda, en av de modiga, som vågade åka till Ryssland. Själv åkte hon aldrig till sitt forna hemland, men en gång hade hon tydligen åkt på safari i Afrika, något som studievägledaren tyckte var lustigt.
Själv hade han inte varit i Ryssland alls, sa han: «Jag har aldrig besökt Ryssland, endast Sovjetunionen.» Den unge välklädde påläggskalven som undervisade i skönlitterär text ogillade att åka till Ryssland på grund av maten. I ett land där det finns kött även i sallader är det inte lätt att vara vegetarian. Hans släkt hade varit i Ryssland före revolutionen, och det fick räcka.
Läraren i rysk grammatik hade inte tid att åka till Ryssland på grund av sina många regelbundna Polenresor. Även vi som slavister tyckte att det lät oerhört märkligt. Tänk att åka till Polen varje år, vilket öde! Dessutom sade han att han kunde finsk grammatik, men att han inte kunde tala finska. Att bara kunna grammatiken till ett språk, men inte kunna prata det. Så konstigt! Vi skrattade även åt en liten bok i svensk satslära där det i baksidestexten stod att författaren forskade i grammatik. Herregud, så tråkigt det verkade. Men det tog inte många år för åtskilliga av oss att ändra uppfattning i frågan. Det är väl klart att man kan vara så intresserad av grammatik att man exempelvis lär sig finsk grammatik bara för skoj skull. Då tyckte man att alla dessa insnöade typer var så kufiga. Men det var innan man själv blev en kuf.
Under terminen följde jag trots allt studievägledarens högintressanta kurs i rysk sakprosa på ämnet: Upptäckten av helium. Som allt annat som studievägledaren använde var dessa kemistenciler tryckta med en mycket sparsam mängd trycksvärta. Det krävdes förstoringsglas för att ens upptäcka bokstäverna och när man väl hade förstått vad det var för bokstav, gällde det att luska ut vad det var för kasus, genus, verbform eller något annat. För det mesta satt studievägledaren och blundade och lade pannan i djupa veck. Vi tittade uppmärksamt på honom och väntade på vad som skulle hända då han öppnade ögonen. Han öppnade inte alltid ögonen men utbrast som i sömnen till slut: «pluralis tantum» eller «ja detta är självklart gerundium.»
När det var dags för prov fick vi ett A4-papper med text på längden och tvären. Mycket text i små, små bokstäver och längst ner tjugo frågor på grammatiken lodrätt, vågrätt eller diagonalt, lite beroende på hur det fick plats. Det ryktades att studievägledaren hade använt samma texter om upptäckten av helium under hela sin karriär och så här inför pensionen fanns det ju ingen anledning för honom att ändra på ett så lyckat och beprövat koncept. Jag gjorde så gott jag kunde. Egentligen har jag nog aldrig pluggat lika intensivt inför ett prov. Så efter jul tog jag mod till mig och ringde till honom där han satt på institutionen, alltid redo att lyfta luren. Man hörde hur han långsamt lyfte luren och hur det knakade då han drog i sladden. Sedan viskade han fram Slaviska institutionen och sitt namn.
«Ja hej, Kristoffer…» (han prasslade i sina papper i någon minut) «…det här provet har du nog inte lagt ner särdeles mycket tid på, skulle jag tro», sa han långsamt och suckade på ett sådant där eftertänksamt sätt som bara han var förmögen till. Jag visste inte om det i den stunden var bättre att hålla med och framstå som en slö festprisse eller att framstå som dum. Jo, jag hade suttit och pluggat som en galning hemma hos moster, men det hjälpte inte för att jag var för trög. Jag var nog tyst. Det var bara att försöka igen senare. Jag klarade då översättningsbiten men fick rest på grammatikfrågorna. På så sätt fick jag anledning att komma tillbaka till studievägledaren och lyssna till då han i slow motion gav svaren på våra frågor. Vi satt där flera timmar varje tillfälle. Varje gång som han slöt ögonen för att ge ett svar var man lite rädd för att han aldrig skulle komma tillbaka till jorden igen. Det gjorde han. Men nu har han slutit ögonen för gott.
Detta är ett utdrag ur Sill i päls av Kristoffer Lieng.
