Select Page

Amelie ställde en klok fråga i sin kommentar till mitt föregående inlägg. Vad är egentligen yrkessvenska? Menar vi samma sak när vi använder begreppet? Vi lärare kanske inte menar samma sak som Arbetsförmedlingen, allmänheten eller ens utbildningsledarna, så nu ska jag försöka reda ut begreppet och beskriva vad det kan betyda.

Det äldsta belägg jag hittar för ordet kommer från en TT-notis från 1986. Då är det två libanesiska invandrare i Säffle som fått särskild undervisning i yrkessvenska för att klara verkstadsteknisk utbildning, varpå Säffle kommun ansöker om 20 000 kronor från skolöverstyrelsen för att fortsätta utbildningen.

Under hela 90-talet skrivs det sedan bara om yrkessvenska i nio tidningsartiklar, varav de flesta är från 1999.

Det är först under 2010-talet som det tar någorlunda fart med 40-50 träffar per år ( och där finns en tydlig korrelation med modeordet “arbetslinjen” som ökar dramatiskt 2010). Se bilden här till höger.

I många av de tidiga sökresultaten verkar yrkessvenska vara mindre insatser på några timmar med städ- eller verkstadstermer (ofta icke-akademiska yrken), och i ett flertal fall tycks det i själva verket vara praktik man menar när man säger yrkessvenska. “Praktisk yrkessvenska på arbetsplatsen” heter det i en notis från 1998, och här har vi nog en av de innebörder som läggs på ordet yrkessvenska. Man är på en arbetsplats och därmed lär man sig språket man behöver, är väl tanken. Det finns onekligen många som resonerar så, men det är nog oftast politiker och andra som inte arbetar med språkundervisning som tror på detta närmast magiska sätt att bli duktig i svenska. Om man bara får praktik löser det sig nog med språket, tycks man resonera. Jag själv tror inte på detta utom i undantagsfall, beroende på praktikplatsens engagemang och möjligheter till kommunikation och den enskilda praktikantens personlighet. Var det inte dessutom någon som gjorde en forskningsstudie av detta och såg att det inte var många minuter per dag som praktikanten fick någon att tala med? Upplys mig gärna om ni kommer ihåg vad det var för studie.

Så vad är yrkessvenska för mig? Jag tycker att det kan vara ett komplement, en del av en helomfattande utbildning i svenska. På Korta vägen i Umeå har vi två pass i veckan, d.v.s. 2 x 90 minuter med lärarstödd yrkessvenska, vilket alltså utgör ca en femtedel av kursinnehållet. Mer än så är det knappast meningsfullt att ha, för det är så mycket annat man behöver lägga tid på också. Under denna tid (plus elevernas egenarbete) ska alltså våra deltagare lära sig ord, fraser och uttryck som rör de respektive yrkesområdena. Hur det går till har jag skrivit lite om tidigare. Det är min definition av begreppet yrkessvenska.

Man kan mena olika saker men det gemensamma är väl att en människa ska få tillgång till det specifika språk som används i hens yrkesområde, och därmed ha en ökad chans att få jobb. Det är i sig inte en dum tanke, även om det finns andra faktorer som påverkar en invandrares chanser att bli anställd. Jag tror att det kan vara så här: Det finns en oro hos arbetsgivare inför att anställa invandrare, av olika skäl. Till exempel kan det vara svårt att bedöma kompetensen hos en som aldrig arbetat i Sverige, eller så är man helt enkelt rädd för att anställa någon som är “annorlunda”, för man bekymrar sig (medvetet eller omedvetet) hur det kommer att funka i snacket i fikarummet med någon som bryter mot vår konsensuskultur (OBS, egen obeprövad teori). Det är dock inte så fint att ange sin rädsla som skäl, så man skyller på något annat, och då ligger språket nära till hands.

Det kan förstås också vara så att en sökande inte uppfyller de höga språkkrav som kanske finns i olika akademiska yrken, varpå Arbetsförmedlingen får ett problem. Många invandrare har gått en lååååång utbildning i svenska, med först SFI, sedan grund, sedan Sas 1, 2, 3. Det tar några år. Om man ändå inte får jobb p.g.a. bristande språkkunskaper finns det helt enkelt inte så många fler kurser att gå. Då behövs något annat att skylla på: Yrkessvenska! Det är yrkesspråket som saknas, för här har man gått på svenskkurs i ett flera år och bara lärt sig , ja vadå? Man kan nog det mesta man behöver för att klara sig på en arbetsplats, men något fel är det. Uttalet? Vi lärare lägger nog för lite tid på det. Skriftlig förmåga? Kulturkunskap? Eller är det verkligen yrkessvenskan som saknas? Jag vet inte.

Det som har varit en framgångsfaktor för Korta vägen i Umeå är nog kombinationen av verkligt intensiv svenska, bra yrkescoachning, relevanta praktikplatser och att eleverna verkligen får lära sig att skriva cv och personliga brev, inte bara att någon handläggare skriver cv åt en, som jag har sett på andra håll.

Vad är yrkessvenska för er?

/Emil