En viktig del av mitt jobb är att hela tiden vara del av den verklighet som jag pratar och skriver om. Därför är den praktiska undervisningen i svenska för vuxna en viktig del också för mig själv att utvecklas och lära mig mer om det svenska språket och den svenska kulturen, och hur det faktiskt är att bli en del av det svenska samhället.

För den som kanske inte själv är i direkt kontakt med en vuxen person som håller på att lära sig svenska är det lätt att föreställa sig att man som ny i Sverige gör allt man kan för att lära sig svenska. Självklart är språket högt upp på prioriteringslistan. Och i min erfarenhet är det faktiskt så de flesta resonerar. Däremot är det vanligt att både den som ska lära sig språket och utomstående underskattar vilket tids- och kraftkrävande projekt det är att lära sig ett nytt språk, och särskilt när det ska ske parallellt med resten av livet. Arbete, familj, sjukdomar, födelsedagar, bröllop, resor, tvätt, flytt, fritid – allt sådant pågår ju fortfarande även om man helst skulle vilja fokusera på sina studier på heltid.

Bara att lära sig säga några enkla fraser tar mycket tid och  många taffliga försök i anspråk. Man måste komma ihåg rätt ord och dess former, uttala dem rätt, placera dem i rätt ordning, och dessutom få till dem i rätt sammanhang. Att sedan gå därifrån till att kunna föra ett avancerat resonemang inom sitt yrkesområde är inte något som går på några dagar, eller ens några månader. Tvärtom kan det ta flera år innan man når en nivå som innebär att man fullt ut kan använda språket som det verktyg som det faktiskt är i jobbet. Glöm inte heller att det är kognitivt ansträngande, svårt helt enkelt, att sätta sig in i nya språkliga regler och fenomen.

För några lingvistikentusiaster kan det här vara en positiv utmaning, men långt ifrån alla har ett utvecklat språkintresse, och det kan ta emot att sätta sig ned med böckerna och repetera verbformer eller prepositioner. Av de hundratals inlärare som jag träffat i mitt jobb kan nog de flesta hålla med om att de känner sig motiverade att kunna använda svenskan rent praktiskt, men det förutsätter inte nödvändigtvis att de är fascinerade av att adjektiv får ett extra A efter min eller din, eller att de lägger varje ledig stund på att grotta ned sig i de språkliga nyanserna som skiljer tycker, tänker och tror. De, som du, ägnar helst sin fritid åt just fritidsintressen – som att måla akvarell, träna inför ett lopp, garnera cupcakes, spela sudoku, gå på gym, äta chips framför TV:n eller ta hand om sina barn och barnbarn.

Det kan vara frestande lätt att döma ut den som inte lägger varje ledig sekund på att plugga, men här uppmanar jag dig verkligen att föreställa dig att du skulle behöva offra alla dina intressen i förmån för något i dina ögon riktigt tråkigt (men viktigt) ämne i flera år. Själv skulle jag nästan gå under av tristess om jag skulle behöva tillbringa kvällarna med näsan i en bok om mjukvaruutveckling, nationalekonomi, fastighetsjuridik, motorcross eller hunddressyr. När jag arbetar tillsammans med inlärare som inte hyser samma stora intresse för språk som jag påminner jag mig hela tiden om just detta, att vi alla har olika intresseområden och hjärtefrågor, och att de flesta oftast gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Med det vill jag inte säga att vi inte ska ställa krav på den som är ny i Sverige. Men jag tycker att vi ska skifta fokus till hur vi kan möjliggöra för den som inte har svenska som modersmål att lära sig språket upp till en hög nivå.

Det här inlägget är baserat på ett utdrag ur boken Handbok i välkomnande svenska som riktar sig till svenska ledare och medarbetare som tar emot utländska praktikanter på sin arbetsplats. Här hittar du praktiska tips och verktyg för att skapa goda relationer och bra kommunikation över språk- och kulturgränser. Boken finns att köpa här på LYS eller i din nätbokhandel.